Hi everyone. I’ll be coming to Sweden from the US here soon. I plan to import American cars to Sweden to sell them. I’m wondering what the import rules are here, I know of the taxes. Just wondering. Thanks guys

Jag har fått ett väldigt oseriöst intryck av den här stiftelsen och känner flera personer som har haft negativa erfarenheter av den, många av dom själva aktiva inom djurhjälpsorganisationer.

Jag har bland annat hört berättelser om bemötanden som upplevts som mobbningsliknande ifrån folk inom stiftelsen emot volontärer etc, samt oro kring hur noggrant katternas nya hem bedöms inför adoption. Jag vill formulera mig så noggrant jag kan, men utifrån det jag har fått höra ifrån flera ’kollegor’ så väcker ju detta frågor kring både hur människorna behandlas och hur katternas bästa prioriteras.

När jag pratar med andra online dessutom (och med människor inom kattvärlden, oavsett dom har vart volontärer för någon kattorganisation eller inte.) verkar det dessutom finnas fler som har liknande erfarenheter, och vissa beskriver ännu värre situationer.

En person jag har pratat med berättade exempelvis om en konflikt med grundaren efter att personen lämnat en negativ recension online. Enligt personens berättelse fick hen mejl och sms från grundaren som upplevdes enligt hen som hotfulla och innehöll det hen beskrev som skuldbeläggande och verklighetsförvrängande kommunikation, samt att katten hen hjälpte hamnade i kläm och hen kände sig pressad till att adoptera katten till tydligt olämpliga hem för just den katten. Enligt hen så var kommunikationen mycket förvirrande, på låg nivå och genuint har skärrat hen så att hen knappt vågade prata med mig angående detta. Hen använde också ord och visade mig bevis på saker som jag håller med om är minst sagt olämpligt, men som är ’gaslighting’ och ’guilt-tripping’. Hen blev anklagad för att ljuga medans det i min åsikt, enligt det personen berättade och visade för mig verkade som att stiftelsens representanter själva ljög.

Personen upplevde också att hen blev anklagad för att ljuga igen efter hen lämnade en negativ recension, trots att hen ansåg sig ha dokumentation som stödde recensionen. Situationen ska till slut ha gått så långt att personen kände sig tvungen att hänvisa till juridisk hjälp för att få kontakterna och anklagelserna att upphöra.

Jag har också reagerat på att det verkar ha kommit flera positiva recensioner under samma dag efter att stiftelsen, enligt de uppgifter jag tagit del av, ska ha uppmuntrat människor att lämna positiva omdömen. Jag undrar därför om någon vet mer om detta eller själv har observerat samma sak. Personen påpekade att de hon var i kontakt med nämnde till hen att ’Vi ska kolla på att fixa recensionerna snart’.

Jag vill gärna höra från andra som har haft kontakt med Kattjouren, oavsett om det gäller adoption, bemötande eller något annat. Hur har era erfarenheter varit? Jag är framför allt intresserad av att höra om andras egna upplevelser och få en bättre bild av hur vanligt förekommande dessa problem faktiskt är.

Jag är själv inte rädd för deras potentiella taktiker, då jag dessutom hört att män blir bättre behandlade inom den organisationen jämfört med de yngre kvinnliga volontärerna. Men vill inte skapa drama eller bli anklagad för något. Dessa är bara mina personliga åsikter som jag fått utöver att flera i min närhet, människor online och inom samma kretsar som mig har upplevt och visat dokumentering som utifrån mitt perspektiv - stödjer deras version av händelserna.

Edit: Använder ett nytt throwaway konto förresten.

Förra vårterminen behövde jag gå ifrån studierna en stund så jag har inte tillräckligt mycket hp för att söka exjobb just nu. I januari kommer jag förhoppningsvis att uppfylla alla krav. Problemet är att det är stor konkurrens som det är. Jag blev kallad till en intervju på ett universitet (inte mitt första handsval, men sökte ändå). De sa att de har haft det lite tufft att hitta någon men även de vägrade att ge mig en chans vilket är förståeligt.

Så detta bekräftade för mig att även om ett företag kallar mig för en intervju så kommer jag säkert inte få den. Jag var på en mässa och frågade nåra företag om de erbjuder ett projekt på höstterminen och alla jag frågade sa nej. Jag hade pratat med nåra gammla studenter jag kände som också sa att det är bara fåtal projekt på höstterminen. Det känns så hopplöst. Jag vet inte vad jag ska göra. Har nån varit i liknande sits? Vet liksom inte om jag ska ge upp eller fortsätta söka alla exjobb jag vill? Jag har varit i kontakt med SVL (världens bästa SVL) men fick inte riktigt hjälp just i detta fall. Så vill höra om nån varit i samma sits och hur ni löste det? Är det verkligen så att det inte finns exjobb på ht?

Im trying to figure Sweden out. Growing up I’ve heard nothing but good about Sweden but currently it’s getting a lot of attention for bombings, rapes and what not. After looking up statistics about your crime I found that you don’t do crime statistics based on ethnicity and immigration status. I had to go in to independent studies to find any information about it and the findings in those studies are pretty clear.

Why is it that the Swedish government doesn’t acknowledge the disparity in crime statistics? I found that it’s clear cut that immigrants especially from specific parts of the world are highly overrepresented in basically every crime.

Why doesn’t Sweden do anything about this? It seems like you’ve let so many people in to be good people but at the cost of your society?

And what’s up with the fact that you don’t run statistics based on immigration status? Who are you afraid to offend? Or is it an attempt to keep most Swedish people in a state of plausible deniability? If someone claims that immigrants commit more crimes you can claim that it’s unfounded and racist?

Why don’t you tighten your border security and stop taking people in who are directly harmful for your society?

Bakgrund:
Man - 35 år.
2 barn - 2 och 5 år gamla.
I ett samboskap sedan 9 år tillbaka.
Inget socialt liv att tala om.

Aktuellt:
Frågan jag ställer mig är vad som är normalt i dagens fiktiva samhälle. Allt är inte guld och gröna skogar jämnt och ständigt, men vad är normalt att uthärda? Skapar jag ett missnöje eller finns problemen på riktigt.

Relationen är tråkig och förutsägbar. Ingen passion eller pirr, inga djupa diskussioner. En gemensam existens. Sexet är där och har utvecklats genom åren, men trots detta känns det känslolöst. Man vet hur det är.

Relationen har formats genom vardagens tjafs, där anpassningar gjorts oaktat vad jag personligen tycker om dessa, då förändringarna kräver mindre energi än vad en konflikt med partnern gör. Inledningsvis i relationen tog jag emellanåt dessa diskussioner, men insåg med tiden att det är lönlöst. Vem är man till slut? Är jag mig själv trots alla förändringar? Eller handlar det om att kompromissa som är vad man gör i en relation?

Barnen är fantastiska och jag älskar dem, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig tänker på att livet var så mycket enklare innan de kom. Det tar emot att resa på sig från matbordet och torka bajs för att femåringen kom på att denne behövde bajsa mitt i maten och sedan återgå till middagen.

Vardagen är grå och går på rutin. Man vaknar innan barnen för att göra sig i ordning och sedan väcks barnen och görs i ordning. De lämnas på förskolan kl. 7 och därefter transporterar man sig till arbetet. Efter arbetet hämtas barnen och väl hemma kl. 17 ska de duscha och byta kläder. Sedan lagas mat och efter maten hinner vi leka i cirka en timme innan de ska borsta tänderna och lägga sig kl. 19.

Då barnen lagt sig är det dags att plocka undan och diska innan frun kommer hem kl. 21. Tiden mellan det att städningen är klar och frun kommer hem är höjdpunkten och den stund jag räknar ned till när barnen krånglar. För det är sällan som något sker utan att det är motstånd, skrik och gnäll. Det senare har de väl ärvt från mig som skriver detta.

När frugan väl är hemma så är det samtal om meningslöst dravel. Allt ifrån hur jobbiga hennes kollegor är till hur 2åringens bajs sett ut under dagen.

Helgerna då kanske ni tänker. Som jag nämnt inledningsvis så har jag inget eget socialt liv. Jag flyttade till den stad min fru är uppväxt i, varpå jag själv inte känner någon i staden. Helgsaktiviteterna består således i att närvara på annat barns kalas, leka i lekparker, gå på museum eller emellanåt någon utflykt i naturen och spendera ett par timmar i skogen.

Är detta vad livet går ut på? Som det är nu så är varje moment i vardagen en syssla. Jag har en timme om dagen för mig själv. Det är inte värt det.

Jag har på sistone allt mer frekvent drömt om att fly allt detta och lämna landet. Drömmen slutar dock alltid vid att jag inte kan göra så mot barnen.

Jag upplever mig inte vara deprimerad och jag är inte heller suicidal som texten kanske antyder, men jag är ifrågasättande till huruvida detta är allt vad livet har att erbjuda. Kanske är jag gnällig och otacksam, eller genomgår en kris. Oklart. Det var i vart fall inte så här jag föreställde mig mitt liv som barn/ungdom.

Hur har ni det i er vardag?

Sitter på akuten för närvarande med bruten hand.

Jag är oerhört tacksam för att vi har fri sjukvård och jag vet att de gör så gott de kan. Jag förstår att jag inte är särskilt prioriterad med tanke på att det bara är en fraktur. Men jag kan inte låta bli att störa mig på avsaknaden av feedback/status om när det är din tur.

Du väntar på ortopedläkare? Sätt upp en bildskärm där varje patient som väntar på ortopedläkare kan se sitt tilldelade nummer. Då ser man snabbt om något mer akut trillade in och du prioriterades ner.

Jag har inga problem att vänta. Men bara ge mig något som gör att jag får en uppfattning om var jag befinner mig i karusellen.

Jag förstår att min ide ovan troligtvis inte går att tillämpa på grund av många olika anledningar. Men något måste man väl kunna få till.

Vet inte om detta är rätt forum men tänkte kolla här. Finns det någon här som är intresserad av att spela playstation 5 och snacka lite?

Är 28 år och har i vanliga fall spelat mycket med min lillebror. Han har nu börjat plugga och lagt gamingen lite på hyllan…

Har Call of Duty Black ops 2 port, kul med lite zombies! Har minecraft, battlefield 6, apex legends och är även öppen för andra spel.

Har inga hörlurar som passar i PS5 kontrollen men kan prata på Discord till exempel.

Hojta gärna om det låter intressant 😁

//Jakob

En av de värsta jag någonsin hört är människor som säger "avanGserat", ni som säger så snälla rara upplys mig om var ni hittar ett G.

https://www.sydsvenskan.se/lund/hon-far-vanta-i-manader-pa-ny-uppkorning-kanns-inte-ratt/

Jag och min flickvän diskuterade vad flodhästen säger i introt till barnprogrammet Tinga Tinga. Vi har försökt lyssna igenom det, men kan inte lista ut vad som är hennes sista ord: "Varför är jag svart och...". Någon som råkar veta?

Hej!
Jag är en man på 41 år som lever med EIPS, och just nu går jag igenom en ganska jobbig period i livet. Jag känner att jag på många sätt saboterar för mig själv, särskilt när det gäller relationer och mina egna känslor. Jag kan tänka alldeles för mycket, känna väldigt starkt och ibland agera på sätt som jag egentligen önskar att jag inte gjorde.
Det jag saknar just nu är någon att prata med som verkligen förstår. Någon som vet hur det är när känslorna blir överväldigande, när man längtar efter närhet och trygghet, men samtidigt har svårt att få allt att fungera.
Jag skulle särskilt gärna lära känna en tjej eller kvinna som också har EIPS. Inte för att vi måste ha samma erfarenheter, utan för att det kanske finns en förståelse där som kan vara svår att hitta annars.
Jag hoppas på en kontakt där man kan prata om allt möjligt, stötta varandra, skratta åt eländet ibland och lära känna varandra i sin egen takt. Och vem vet, ibland kan en fin vänskap utvecklas till något mer. Jag vill inte sätta någon press på det, men jag är absolut öppen för att se vart en genuin kontakt kan leda.
Du behöver inte vara perfekt eller ha ordning på hela livet. Det har inte jag heller just nu.
Om du känner igen dig och skulle vilja prata får du gärna skriva. ❤️

Tankar och förbättringar är välkomna.

Jag har varit arbetslös i drygt 1,5 år nu och börjar ärligt talat undra hur arbetsmarknaden egentligen ser ut i Sverige.

Jag har erfarenhet inom IT, framför allt Linux, infrastruktur och programmering. Under min arbetslöshet har jag fortsatt utveckla egna projekt och lära mig nya tekniker för att hålla mig uppdaterad.

Det konstiga är att jag faktiskt får ganska många intervjuer. Jag har varit på omkring 30 intervjuer vid det här laget, ibland gått vidare flera steg i rekryteringsprocessen, men ändå aldrig fått något konkret jobberbjudande.

Jag börjar fundera på om problemet ligger i hur jag presenterar mig på intervjuerna, konkurrensen eller om arbetsmarknaden helt enkelt har blivit så här svår.

Är lite nyfiken på hur det ser ut för andra här.

• Hur länge har ni varit arbetslösa?
• Får ni komma på intervjuer?
• Har ni märkt att det blivit svårare att få jobb de senaste åren?
• Hur ser ni på arbetsmarknaden de kommande åren?

Hade varit intressant att höra erfarenheter från både IT-branschen och andra branscher.

Jag bor i USA, men var i Sverige nästan hela september och fick då tre fästingbett. Bodde i Roslagen i norra skärgården, och älskade mina skogspromenader och bär/svampplockning (hej, Allemansrätt! ❤️ ). Efter varenda promenad hittade jag dock fästingar krypandes på mig, och trots noggranna kontroller och omedelbara klädbyten så lyckades ändå tre bita sig fast. Jag har hållit koll på betten, men inte sett några röda ringar, vilket jag dock är medveten om inte alltid dyker upp ifall man får Borrelia. Det senaste bettet, från 3 veckor sen, tycker jag dock är lite vitare runtom. Inget av dem kliar längre.

Men sen jag kom "hem" igen så har jag fått alla möjliga hälsoproblem, och är nu lite orolig för TBE, då jag inte har vaccinerats. Sprutorna ska ju tas enligt ett schema som aldrig passar med hur länge jag befinner mig i landet, och det skulle bli dyrt att åka fram och tillbaka. Men med tanke på hur mycket fästingar det verkar finnas nu, och min passion för friluftsliv och natur, så måste jag nog fixa det till nästa sommar.

Jag var hos läkaren i min stad i Kalifornien häromdagen, och hon kände inte alls till TBE. Tror inte det finns här alls, och när jag läser om att vaccineras här - vilket ser ut att kunna vara en möjlighet, om än väldans dyrt - så såg jag någonstans att det klassas som resevaccin. Och ca 10ggr dyrare per dos än i Sverige.

Jag kommer prata mer med läkaren, som också sa att hon skulle läsa på om TBE, men ville höra mig för lite bland dem som upplevt TBE själva och hur det yttrade sig? Jag har haft illamående, magproblem med symptom som liknar gastrit eller magsår (testade negativt för H Pylori), en oerhörd trötthet/utmattning, känt mig lite yr eller "light-headed", såsig och dimmig, orkeslös, samt daglig huvudvärk som oftast kommer precis när jag vaknar men sen brukar försvinna, och nu ont i nacken. Jag brukar ha perioder med mycket migrän, så just huvudvärken är något jag är ganska van vid ändå. Har inte haft feber, men det får jag nästan aldrig. Och illamåendet har inte inneburit kräkningar. Men ett par dagar där jag haft ont i halsen som sen gått över.

Det känns lite grann som att jag måste pusha läkaren att ta reda på mer, och då kan jag lika gärna försöka ta reda på lite mer på egen hand också, lite som en backup ifall det finns vissa tester man bör be om eller liknande. Tacksam för all input! :)

100st 4cl öl shots på 100 min, de ska jag vara med och försöka klara nästa fredag. Man tar då en i minuten. Jag behöver lite tips på vad man ska dricka, det ska ju vara acceptabel smak, okej pris, lättdrucket och framförallt lite kolsyra. Jag har aldrig funderat på vilka öl som har mindre kolsyra, men jag tror det är en nyckelgrej då jag misstänker att man kommer bli begränsad av att det bubblar upp i magen. Några säkra kort är ju Norrlands och pripps, men det är mest för att det är de jag brukar dricka. Kom med tips!

Just some background. I’m of an Indian ethnicity working in a Swedish company with the tech and engineering sector, and I’d appreciate some honest opinions about certain behaviours I’ve experienced at work. I’m trying to understand whether this is casual racism, unconscious bias, or simply workplace humour that I’m interpreting differently.

The following scenarios occurs on a constant basis:

1. Whenever a task or user story involves tedious grunt work or potentially working longer hours, colleagues sometimes joke, “We’ve got an Indian. He can handle that.”

2. When I answer questions, share opinions, or contribute to discussions in Microsoft Teams, I sometimes get GIFs of the stereotypical Indian head bobble as responses.

3. Our team includes people from different nationalities and backgrounds, although the other international colleagues are European. I’ve noticed that these nationality-based jokes seem to be directed only at me. I don’t see similar behaviour towards others.

4. When I’ve raised these incidents with my manager, the response has generally been to downplay them with explanations like “Maybe they meant it differently", or "you're over thinking it".

Would you consider this casual racism, stereotyping, or harmless banter? I’m genuinely open to different perspectives, including those who disagree with me. I’m just trying to understand whether I’m overthinking this or whether my concerns are reasonable.

Ni som jobbar för en, vad gör ni på dagarna?

Känns som världens flummigaste jobb.

Dricka kaffe, springa på möte med andra tänkare och försöka se in i framtiden?

Hur får man ens ett sånt jobb?

Insåg det redan när jag var ca 8 år, att det tog orimligt med tid för pojkar att bajsa. Spenderade somrarna hemma hos mormor på landet med min kusin i samma ålder, och ofta när vi lekte som bäst så skulle han gå o bajsa. Det tog tid. Förstörde hela leken o stämningen man byggt upp bara för att han behövde sitta på dass en halvtimme, minst.

Nu är jag vuxen och min sambo är likadan. Har klockat honom, med hans vetskap, på 12 minuter som snabbast. Annars alltid långbajsar. Det går knappt att komma iväg på förmiddagen o göra nått med familjen under det där lilla fönstret mellan frukost o lunch för att han tar sån tid på sig.

Jag undrar varför? Mellan kusinen o min sambo har jag bevittnat o erfarit otaliga män ha liknande toalettvanor.

Vad händer egentligen där inne på toaletten?

När jag känner mig bajsnödig går jag på toa, klämmer ut den, torkar mig torr, spolar (vid behov dras en sväng med toaborsten) och tvättar händerna. Det tar, när magen är i fin form, inte ens 5 min.

Är det någon som vet vad som har hänt med https://www.minhembio.com/?
Jag får bara ett 503-fel när jag försöker komma in på sidan.
Är det tillfälliga serverproblem, eller har forumet lagt ner för gott? Har någon hört något från personerna bakom sajten?
Vore tråkigt om ett så gammalt och välkänt forum har gått i graven!

Jag ska köpa en film på dvd och den sidan med det bästa priset är den här svenska webbshoppen bryggduk, men det känns för bra för att vara sant.

Många av deras priser är på den billigare sidan och när jag går för att skriva in minna betal uppgifter transporteras jag till en extern check out, till något som heter COAST COFFEE HOUSE LDT.

Men frågar några som kan detta bättre än mig

Jag känner mig så ledsen över att inte ha jobb och oroar mig för ekonomin.

Jag har verkligen sökt så många jobb jag kan och det går rätt segt. Jag har varit på en del intervjuer, men mestadels får man bara nej direkt efter ansökan.

Är det någon som har ett bra tips? Något annat sätt att tänka, ett yrke man kanske inte riktigt tänker på?

Om det finns fler arbetssökande här, hur går det för er? Vad kan man göra annorlunda för att öka sina chanser?

Jag har tyvärr inte körkort.