Insåg det redan när jag var ca 8 år, att det tog orimligt med tid för pojkar att bajsa. Spenderade somrarna hemma hos mormor på landet med min kusin i samma ålder, och ofta när vi lekte som bäst så skulle han gå o bajsa. Det tog tid. Förstörde hela leken o stämningen man byggt upp bara för att han behövde sitta på dass en halvtimme, minst.

Nu är jag vuxen och min sambo är likadan. Har klockat honom, med hans vetskap, på 12 minuter som snabbast. Annars alltid långbajsar. Det går knappt att komma iväg på förmiddagen o göra nått med familjen under det där lilla fönstret mellan frukost o lunch för att han tar sån tid på sig.

Jag undrar varför? Mellan kusinen o min sambo har jag bevittnat o erfarit otaliga män ha liknande toalettvanor.

Vad händer egentligen där inne på toaletten?

När jag känner mig bajsnödig går jag på toa, klämmer ut den, torkar mig torr, spolar (vid behov dras en sväng med toaborsten) och tvättar händerna. Det tar, när magen är i fin form, inte ens 5 min.

Tankar och förbättringar är välkomna.

En av de värsta jag någonsin hört är människor som säger "avanGserat", ni som säger så snälla rara upplys mig om var ni hittar ett G.

Har blivit en hel del tittande på detta program med min dotter. Dottern förstår inte riktigt varför jag tycker de här stunderna är så roliga. Särskilt begravningen får mig att helt tappa det när Draken syns nere i hörnet under den dystra stunden.

Jag har varit arbetslös i drygt 1,5 år nu och börjar ärligt talat undra hur arbetsmarknaden egentligen ser ut i Sverige.

Jag har erfarenhet inom IT, framför allt Linux, infrastruktur och programmering. Under min arbetslöshet har jag fortsatt utveckla egna projekt och lära mig nya tekniker för att hålla mig uppdaterad.

Det konstiga är att jag faktiskt får ganska många intervjuer. Jag har varit på omkring 30 intervjuer vid det här laget, ibland gått vidare flera steg i rekryteringsprocessen, men ändå aldrig fått något konkret jobberbjudande.

Jag börjar fundera på om problemet ligger i hur jag presenterar mig på intervjuerna, konkurrensen eller om arbetsmarknaden helt enkelt har blivit så här svår.

Är lite nyfiken på hur det ser ut för andra här.

• Hur länge har ni varit arbetslösa?
• Får ni komma på intervjuer?
• Har ni märkt att det blivit svårare att få jobb de senaste åren?
• Hur ser ni på arbetsmarknaden de kommande åren?

Hade varit intressant att höra erfarenheter från både IT-branschen och andra branscher.

Bakgrund:
Man - 35 år.
2 barn - 2 och 5 år gamla.
I ett samboskap sedan 9 år tillbaka.
Inget socialt liv att tala om.

Aktuellt:
Frågan jag ställer mig är vad som är normalt i dagens fiktiva samhälle. Allt är inte guld och gröna skogar jämnt och ständigt, men vad är normalt att uthärda? Skapar jag ett missnöje eller finns problemen på riktigt.

Relationen är tråkig och förutsägbar. Ingen passion eller pirr, inga djupa diskussioner. En gemensam existens. Sexet är där och har utvecklats genom åren, men trots detta känns det känslolöst. Man vet hur det är.

Relationen har formats genom vardagens tjafs, där anpassningar gjorts oaktat vad jag personligen tycker om dessa, då förändringarna kräver mindre energi än vad en konflikt med partnern gör. Inledningsvis i relationen tog jag emellanåt dessa diskussioner, men insåg med tiden att det är lönlöst. Vem är man till slut? Är jag mig själv trots alla förändringar? Eller handlar det om att kompromissa som är vad man gör i en relation?

Barnen är fantastiska och jag älskar dem, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig tänker på att livet var så mycket enklare innan de kom. Det tar emot att resa på sig från matbordet och torka bajs för att femåringen kom på att denne behövde bajsa mitt i maten och sedan återgå till middagen.

Vardagen är grå och går på rutin. Man vaknar innan barnen för att göra sig i ordning och sedan väcks barnen och görs i ordning. De lämnas på förskolan kl. 7 och därefter transporterar man sig till arbetet. Efter arbetet hämtas barnen och väl hemma kl. 17 ska de duscha och byta kläder. Sedan lagas mat och efter maten hinner vi leka i cirka en timme innan de ska borsta tänderna och lägga sig kl. 19.

Då barnen lagt sig är det dags att plocka undan och diska innan frun kommer hem kl. 21. Tiden mellan det att städningen är klar och frun kommer hem är höjdpunkten och den stund jag räknar ned till när barnen krånglar. För det är sällan som något sker utan att det är motstånd, skrik och gnäll. Det senare har de väl ärvt från mig som skriver detta.

När frugan väl är hemma så är det samtal om meningslöst dravel. Allt ifrån hur jobbiga hennes kollegor är till hur 2åringens bajs sett ut under dagen.

Helgerna då kanske ni tänker. Som jag nämnt inledningsvis så har jag inget eget socialt liv. Jag flyttade till den stad min fru är uppväxt i, varpå jag själv inte känner någon i staden. Helgsaktiviteterna består således i att närvara på annat barns kalas, leka i lekparker, gå på museum eller emellanåt någon utflykt i naturen och spendera ett par timmar i skogen.

Är detta vad livet går ut på? Som det är nu så är varje moment i vardagen en syssla. Jag har en timme om dagen för mig själv. Det är inte värt det.

Jag har på sistone allt mer frekvent drömt om att fly allt detta och lämna landet. Drömmen slutar dock alltid vid att jag inte kan göra så mot barnen.

Jag upplever mig inte vara deprimerad och jag är inte heller suicidal som texten kanske antyder, men jag är ifrågasättande till huruvida detta är allt vad livet har att erbjuda. Kanske är jag gnällig och otacksam, eller genomgår en kris. Oklart. Det var i vart fall inte så här jag föreställde mig mitt liv som barn/ungdom.

Hur har ni det i er vardag?

”Jag jobbar övertid till efter klockan nio på kvällen varje dag”, säger 20-åriga Zin, en av de som syr kläder åt lågpriskedjan. Arbetarna Ekot talat med får ut mellan 2 000 och 3 500 kronor i månaden, inklusive övertidsersättning. Övertidstimmarna kan uppgå till 100 varje månad.

Lager 157:s kläder tillverkas i Myanmar trots kritik | Sveriges Radio

Sitter på akuten för närvarande med bruten hand.

Jag är oerhört tacksam för att vi har fri sjukvård och jag vet att de gör så gott de kan. Jag förstår att jag inte är särskilt prioriterad med tanke på att det bara är en fraktur. Men jag kan inte låta bli att störa mig på avsaknaden av feedback/status om när det är din tur.

Du väntar på ortopedläkare? Sätt upp en bildskärm där varje patient som väntar på ortopedläkare kan se sitt tilldelade nummer. Då ser man snabbt om något mer akut trillade in och du prioriterades ner.

Jag har inga problem att vänta. Men bara ge mig något som gör att jag får en uppfattning om var jag befinner mig i karusellen.

Jag förstår att min ide ovan troligtvis inte går att tillämpa på grund av många olika anledningar. Men något måste man väl kunna få till.

Jag känner mig så ledsen över att inte ha jobb och oroar mig för ekonomin.

Jag har verkligen sökt så många jobb jag kan och det går rätt segt. Jag har varit på en del intervjuer, men mestadels får man bara nej direkt efter ansökan.

Är det någon som har ett bra tips? Något annat sätt att tänka, ett yrke man kanske inte riktigt tänker på?

Om det finns fler arbetssökande här, hur går det för er? Vad kan man göra annorlunda för att öka sina chanser?

Jag har tyvärr inte körkort.

jag skrev hemtenta 10 juni och fick G på grupparbetet. Dessa två delar är obligatoriska för att få betyg i kursen. Under hela denna period har jag ej fått svar gällande om min tenta var godkänd eller inte och har därmed inte fått betyg på den kursen än. I förrgår skickade utbildningsledaren mail om omtenta för dom som saknar betyg och dom som fått ig. Sen frågade jag utbildningsledaren och hon sa att läraren meddelat henne att han misstänker AI-fusk och därför ska jag göra omtenta. Jag vill vara tydlig med att jag ej under några omständigheter använt ai och fuskat, inte på den tentan och inte heller på andra. Vad är mina alternativ? Det är besvärande för mig som student att behöva göra omtenta när jag är oskyldig. Vad kan jag göra? Det här är första gången jag går igenom något relaterat till misstanke om AI-fusk. Känner mig väldigt irriterad och vet inte vad jag ska göra

I want to bring a Smörkniv back home but only have booked cabin luggage. Do you think it will be allowed on board?

Update: I went through security. No smör-polisen! Smörkniven are fine in airplanes!

Jag har fått ett väldigt oseriöst intryck av den här stiftelsen och känner flera personer som har haft negativa erfarenheter av den, många av dom själva aktiva inom djurhjälpsorganisationer.

Jag har bland annat hört berättelser om bemötanden som upplevts som mobbningsliknande ifrån folk inom stiftelsen emot volontärer etc, samt oro kring hur noggrant katternas nya hem bedöms inför adoption. Jag vill formulera mig så noggrant jag kan, men utifrån det jag har fått höra ifrån flera ’kollegor’ så väcker ju detta frågor kring både hur människorna behandlas och hur katternas bästa prioriteras.

När jag pratar med andra online dessutom (och med människor inom kattvärlden, oavsett dom har vart volontärer för någon kattorganisation eller inte.) verkar det dessutom finnas fler som har liknande erfarenheter, och vissa beskriver ännu värre situationer.

En person jag har pratat med berättade exempelvis om en konflikt med grundaren efter att personen lämnat en negativ recension online. Enligt personens berättelse fick hen mejl och sms från grundaren som upplevdes enligt hen som hotfulla och innehöll det hen beskrev som skuldbeläggande och verklighetsförvrängande kommunikation, samt att katten hen hjälpte hamnade i kläm och hen kände sig pressad till att adoptera katten till tydligt olämpliga hem för just den katten. Enligt hen så var kommunikationen mycket förvirrande, på låg nivå och genuint har skärrat hen så att hen knappt vågade prata med mig angående detta. Hen använde också ord och visade mig bevis på saker som jag håller med om är minst sagt olämpligt, men som är ’gaslighting’ och ’guilt-tripping’. Hen blev anklagad för att ljuga medans det i min åsikt, enligt det personen berättade och visade för mig verkade som att stiftelsens representanter själva ljög.

Personen upplevde också att hen blev anklagad för att ljuga igen efter hen lämnade en negativ recension, trots att hen ansåg sig ha dokumentation som stödde recensionen. Situationen ska till slut ha gått så långt att personen kände sig tvungen att hänvisa till juridisk hjälp för att få kontakterna och anklagelserna att upphöra.

Jag har också reagerat på att det verkar ha kommit flera positiva recensioner under samma dag efter att stiftelsen, enligt de uppgifter jag tagit del av, ska ha uppmuntrat människor att lämna positiva omdömen. Jag undrar därför om någon vet mer om detta eller själv har observerat samma sak. Personen påpekade att de hon var i kontakt med nämnde till hen att ’Vi ska kolla på att fixa recensionerna snart’.

Jag vill gärna höra från andra som har haft kontakt med Kattjouren, oavsett om det gäller adoption, bemötande eller något annat. Hur har era erfarenheter varit? Jag är framför allt intresserad av att höra om andras egna upplevelser och få en bättre bild av hur vanligt förekommande dessa problem faktiskt är.

Jag är själv inte rädd för deras potentiella taktiker, då jag dessutom hört att män blir bättre behandlade inom den organisationen jämfört med de yngre kvinnliga volontärerna. Men vill inte skapa drama eller bli anklagad för något. Dessa är bara mina personliga åsikter som jag fått utöver att flera i min närhet, människor online och inom samma kretsar som mig har upplevt och visat dokumentering som utifrån mitt perspektiv - stödjer deras version av händelserna.

Edit: Använder ett nytt throwaway konto förresten.

Nu har nån jävel på kontoret gjort en hit & run på toaletten och inte tagit bort sina fartränder igen, och så är det jag som springer in i kaoset. Är det mitt ansvar att fixa efter andra? Om jag lämnar toaletten utan att göra rent så ser det ju ut som att jag är den skyldige. Hur gör ni i såna situationer?