Det här skräpet sänds genom vetenskapens värld, Dyring o folket där. Men liksom vad är det för skit de släpper ut? Man blir bestört.

https://www.svtplay.se/video/jMdmDop/colosseums-vilda-offer

Det är länge sen nu, runt 2017, så exakta detaljer minns jag inte, men beställde ett spel från Play-Asia för runt 700 svenska kronor.

Problelet var att slutsumman efter tull blev nånstans runt 1 200-1 300 kr. Osäker på exakt siffra, men jag vet att slutsumman blev fyrsiffrig i alla fall.

Då tyckte jag inte särskilt mycket på det, men nyligen har jag gått en tullhanteringskurs och har lärt mig en hel del om tull, och framför allt var man hittar hur mycket man ska betala i Tull.

Kollar man tulltaxan så ska man betala 0% i tull för spel, sedan 2017 från Japan, och enbart 25% i moms, vilket borde ha fått upp summan till nånstans runt 875 kronor.

Vad missar jag? Funderade först på om det kanske berodde på leveransvillkor, om det var ett E- eller F-villkor där transporten räknas med i tullvärdet, men helt ärligt är jag osäker på om detta är något som drabbar privatpersoner eller om det bara är mellan företag.

Någon som vet?

Jag har funderat på en sak ett tag och är nyfiken på om fler känner likadant.
När jag åker tunnelbana, pendeltåg eller buss märker jag ganska ofta att vissa personer har väldigt långa telefonsamtal, ibland under nästan hela resan. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är ganska störande, särskilt när de pratar högt.
En sak jag har lagt märke till är att det, enligt min egen erfarenhet, ganska ofta verkar vara personer från Indien som gör det. Jag vet inte om det handlar om kulturella skillnader kring hur man beter sig i offentliga miljöer, eller om jag helt enkelt har börjat lägga märke till just de tillfällena mer.
Jag vill verkligen inte dra alla över en kam, och det är inte nationaliteten i sig som stör mig, utan beteendet.
Är det fler som har reagerat på samma sak? Eller är det bara jag som är överkänslig? Och är det fördomsfullt av mig att ens koppla det till en viss nationalitet?

Hej, av uppenbara anledningar försöker jag vara så anonym som möjligt. Min fråga är: hur får jag min familj (ffa föräldrar) att lämna mig i fred - och om jag polisanmäler, kommer de via offentliga handlingar kunna ta reda på var jag befinner mig?

Jag är en vuxen kvinna, 20+ som av framförallt emotionella anledningar (föräldrar med narcissistiska drag, våld i barndomen, kontroll) bröt kontakten med min familj. Har blockat dem på sociala medier. Har vid ett tillfälle informerat om att jag mår bra och inte vill ha kontakt med dem längre. Informerade polis om detta ifall de skulle få för sig att anmäla mig som försvunnen.

Mitt problem är nu: de fortsätter skriva saker till mig. I början på fb (jag tog bort alla notiser men ville se vad de skrev så jag kunde samla bevis på upprepade kontakter). Får nu vänförfrågningar från deras vänner och personer som jag inte känner som försöker fråga ”hur jag mår”.

Egentligen har jag inget konkret bevis utifrån innehållet (mycket ”vi saknar dig”, ”vi har uppfostrat dig hela livet och nu vill du inte ens prata eller säga varför”) men det är upprepade kontakter som sagt.

Jag kan inte ge mer detaljer än så offentligt här men undrar om någon varit i en liknande situation och hur har ni gjort då? När jag försöker kontakta kvinnojouren vill de alltid bara att man ska polisanmäla och jag känner inte riktigt att jag har underlag för det och inte heller att jag klarar av en sån process mentalt i mitt liv nu.

Jag har ett kontorsjobb (och har haft olika i 15 år). Känner att det är så meningslöst och dör inombords även om det är bra lön och flexibelt etc. Har även en femåring varannan vecka så på så sätt är det bra. Men senaste tiden är frustrationen enorm över att sitta i möten som man inte känner tillför något. Haft 4 olika roller i 3 på tre olika arbetsplatser så ser inte riktigt att ett byte i samma bransch skulle ge något.

Polisyrket tycker jag ändå verkar intressant då det borde kännas meningsfull. Dock förstår jag att det är dåliga arbetstider, jobbigt att se samhällets botten, betydligt lägre lön etc.

Är det någon som gjort liknande och blivit nöjd/missnöjd?

Sitter i en jävla skit situation just nu... Jag har jobbat på samma jobb i en stad nu i lång tid och min flickvän är arbetslös. Branschen hon jobbat i (grafiker) gör att hitta nytt jobb är svårt.

Vi bestämde oss för att staden vi bor i är tråkig och vi ville testa något nytt och öka chanserna för att henne att hitta ett jobb så vi siktade på Göteborg för vi gillar staden.

Jag är utvecklare och fick nytt jobb och efter många om och men fick även en bostad (hyres, korttid t.o.m. augusti) så vi kunde flytta. Just nu har jag en bostadsrätt som jag försöker sälja men jobbig marknad men det var ok, jag kunde betala dubbelt ett tag.

Tyvärr nu 2 veckor innan start men 2 lägenheter och flytt inbokad så avbryter mitt nya jobb anställningen pga "omorganisation och neddragningar". Så jag akut frågade min nuvarande jobb om jag kunde stanna. Det gick.

Så nu är jag helt förkrossad... vi hade en ny start på gång, ny lägenhet, ny stad, nytt jobb.

Vad fan ska jag göra? Borde jag stanna på förra jobbet och vara fast igen? Är det för riskfullt att vara arbetslös ett tag?

Har akassa + inkomstförsäkring så jag kan överleva ett tag utan att använda mina sparade pengar.

Hej allihopa!

Jag har nyss fått min första lägenhet, ska äntligen flytta ut! Jag flyttar pga min familjesituation, har aldrig riktigt haft en förälder att prata med, så jag kom hit i hopp att få tips oavsett hur simpla de är. Vad borde jag fokusera på att skaffa till början? Vad kan vara bra att veta?

Lägenheten har redan tv bänk, tv, soffa, säng, bord och stolar. Ska köpa annat på fredag, men det känns som att det är lätt att glömma bort essentials som man är van med att ha. Har bott hos vänner senaste året, så är verkligen van med att allt bara finns. Känns lite läskigt att bygga upp allt från scratch.

Jag ska sälja min bil. Samma årsmodell med liknande miltal går för ca 210tkr på blocket/Wayke vilket också är vad jag köpte den för för ca ett och ett halvt år sen.

Har hittills bara fått ett erbjudande av en bilhandlare (väntar på svar från flera) vilket var 160tkr. I mitt huvud borde den kunna säljas för runt 200tkr minst.

Har aldrig sålt en bil privat men man har ju hört vad alla säger. Hade ni gjort det för 40tkr extra? Det är ju ganska mycket pengar.. tips på hur man gör det smidigast?

Hej, i am doing an InterRail Trip throu the West Coast of Sweden with a short trip to Norway and back down towards denmark. I realy enjoyed the one reservart i visited and loved that even close to big citys you can find (somewhat) lone places.

Now my question: Do you have some recomendations for hiking places that are well acessable for me with my train ticket?

About me: I think I'm a reasonable good hiker, i have good hiking boots with me, rain gear, a daypack and a gas stove for relaxed cooking.

Thanks in advance and have a fantastic day.

Köpte en S26 ultra för en månad sen. En av anledningarna var dess AI som kan se över och rätta det man skriver då jag konstant skriver fel, och det vanliga tangentbordet missar felen. Jag blir jsg hela jätteofta, t ex.

Problemet är att AIn är känslig som en snuttefilt. Skriver man ens en liten svordom som "jävlar" eller liknande så vägrar den och gnäller på olämpligt innehåll. Så den fjnktionen går inte att lita på i informella sammanhang.

Vad fin s det för alternativ egentligen på Android? Visst att man absolut kan korra själv, men ibland missar man saker.

Jag beundrar verkligen människor som är öppna för att lära sig något nytt på jobbet varje dag. För mig kommer det dock inte naturligt; jag behöver förstå och ta till mig en hel del innan jag kan acceptera något nytt. Jag har en tendens att skjuta upp saker och ifrågasätta dem innan jag ser deras nytta. I och med AI:s intåg är tyvärr ingenting längre långsiktigt, och jag avskyr att lära mig saker som kanske – eller kanske inte – är användbara nästa vecka eller månad. Jag vill bygga upp min kunskap på samma sätt som en skicklig hantverkare gör, utan att ständigt behöva avlära och lära om. Det är utmattande – men är det bara jag? Är jag svag? Blir du bättre på ditt jobb i takt med att du får mer erfarenhet?

40 åring som tränar en hel del. Känns dock hela tiden som det är något som gör ont. En axel, ett knä, en rygg, en fot etc. Och ibland när man känner efter och går uppför trappen så gör det ju lite ont någonstans också om man känner efter.

Men jag kan springa en mil, träna på gymmet etc, så är ju inte handikappad.

Men finns det människor här som är 30+ som typ "jag har inte ont någonstans och livet är nice"?

Har någon tips på vad man kan jobba/utbilda sig som om man gått högskoleförberedande på gymnasiet men vill byta till något praktiskt och kort att utbilda sig till?
Har tänkt på typ snickare, lastbils- och mekaniker, VVS-montör? Vad rekommenderar ni?🤔

Är det okej eller tycker ni det är konstigt/dåligt att man gör det? Vi är ganska många i olika åldrar som brukar hänga och kompisen då träffade en 18 årig och vi har lite blandade åsikter, vad tycker ni

Jag,16 skulle anse mig själv som en mycket social och allmänt go kille. Och oavsett vilka sammanhang jag vbefinner mig i har jag lätt för att skaffa vänner och prata med nya vänner. Men problemet är just det, det stannar alltid i det sammanhanget i min idrott är mina lagkompisar och jag asbra vänner men de vill aldrig hänga utanför träning. Under hela grundskolan hade jag massa nära vänner på skolan, men efter skola. ville aldrig någon längre hänga, och när folk hade fest var det som att jag inte längre existera, som att bjuda in mig inge kom på tal. Så nu när jag börja gymnasiet tänkte jag att detta äntligen skulle få ett slut, men nej. Jag snackar mycket med alla i klassen och vi umgås och har det askul tillsammans. Men efter skolan på t.ex fester blir jag aldrig bjuden. Vafan gör jag för fel. Hjälp mig. Finns inget värre än att höra alla prata om vad man gör på helgerna medans man själv sitter hemma och ruttnar och aldrig blir tillfrågad.

Hej!

Jag går i 3an på gymnasiet och planerar att skriva mate-fysikprovet nu i vår. Jag undrar hur svårt det är att få godkänt dvs 30/70 poäng och hur man går till väga med att förbreda sig så effektivt som möjligt inför provet.

Tack!

Jag är ett stort fan av Eldorado snabbkaffe. Tycker den smakar jävligt gott haha men känner mig lite WT för att jag dricker det.

EDIT: Tycker om Lithells grillkorvar med haha!

EDIT2: Billys pan pizza och Gorbys är en stor favorit hos mig med 😅

Har märkt att när jag lägger mig ner med huvudet i kudden snurrar det till ordentligt sedan stannar det av efter typ 30 sek.

Otroligt deprimerande att ha det så då lägga sig på kudden ska va den skönaste stunden på dygnet nu är den full av ångest istället,

Men googlat att det låter som kristallsjuka dock beskriver folk kristallsjuka som enorm yrsel attack och låter bra grövre än de jag har, jag får väl dådå såna när jag sätter mig upp men det stannar ju av efter siså 20-30 sek.

Medans andra beskriver din kristallsjuka som något de har 24/7, illamåendet sitter dock i ibland.

Känner någon igen detta?

Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en praoplats för en 14-åring? Man vill ge ungdomar en chans att komma ut i arbetslivet, prova på olika yrken och känna efter vad man tycker om och kanske vill arbeta med i framtiden.
Men när man kontaktar arbetsplatser efter arbetsplatser får man nej, eller så tar de inte emot någon i den åldern. Hur ska ungdomar då kunna få erfarenhet och upptäcka vad de vill göra i framtiden?
Vi pratar om hur viktigt det är att ungdomar får komma in på arbetsmarknaden, men när de väl vill prova på möts de av stängda dörrar. Alla måste få börja någonstans. Man kan inte förvänta sig att en 14-åring ska veta vad den vill bli utan att få chansen att testa.
Ge ungdomar en möjlighet att prova, lära sig och upptäcka sin framtid. Det är så erfarenhet börjar byggas.

Jag är 26/k är ganska traditionell av mig och drömmer om ett klassiskt Svenssonliv med man, barn, ett fint hem och egna intressen vid sidan av familjelivet. Jag skulle genuint trivas med att vara till vad som är passande - en hemmafru och ta hand om hemmet och familjen. För mig handlar det inte om att jag känner mig tvungen, utan om att jag faktiskt tycker om tanken på att skapa ett trivsamt hem och ge min familj den tryggheten.
Problemet är att jag har haft otroligt svårt att hitta någon som delar samma vision. Jag upplever att mycket av dagens dejtingkultur kretsar kring tillfälliga relationer, bekräftelse och yta, medan jag längtar efter något genuint, långsiktigt och tryggt. Jag vill hitta någon som också drömmer om att bygga ett liv tillsammans, där man väljer varandra på riktigt och har liknande värderingar kring familj och framtid.
Efter många besvikelser har jag slutat dejta och har faktiskt inte träffat någon på flera år. Ibland känns det som att jag är ganska ensam om att tänka så här, trots att jag egentligen bara längtar efter något som kanske är ganska enkelt i grunden.
Finns det någon annan tjej i ungefär samma ålder som känner likadant eller har upplevt samma sak? Jag hade verkligen uppskattat att höra från någon som också längtar efter ett mer traditionellt familjeliv i en tid där det ibland känns som att man går emot strömmen.

In the next few months, I’ll be traveling to Sweden and doing a group tour. To be blunt, I’m a Jewish American who identifies as liberal to moderate. I believe Israel does have a right to exist, but I don’t always agree with their decisions. With the Israel/Palestine conflict going on, I’m worried I will be alienated from the group. It may not even come up in conversation, but I don’t want to pay decent money just to be alienated from the group for my stance. 😅

Som en man som närmar sig 30+ så har jag varit mycket aktiv på alla möjliga dejtingsajter.
Jag har ett stort intresse av att förstå mig på otrohet och varför det sker, finns det likheter mellan varför en man gör det och varför en kvinna gör det? Och allt däremellan.
Jag har haft många givande diskussioner när jag har dejtat och även i andra sammanhang.

Procentuellt har jag träffat väldigt få kvinnor, men baserat på hur många kvinnor en kille med god ekonomi och god social förmåga så har jag träffat många.

Som förväntat är det många som inte gärna erkänner på en dejt att dem nån gång varit otrogna mot sin partner. Men det är också förvånansvärt många som svarat ärligt på just den frågan. Och då kommer givetvis nästa fråga vad som gjorde att dem hamnade i en sådan situation?
Några svarade att dem inte kunde hitta en annan väg ut och visa skyllde på alkohol.
Till min stora förvåning så svarade en hel del att dem oftast varit otrogna pga att dem blev upphetsade av otroheten och att de var något som tillfredsställde dem.
Jag har aldrig tänkt på otrohet på det sättet och blev givetvis förvånad när jag hörde hur många av de jag har dejtat som faktiskt känt på de sättet.

Min fråga till kvinnorna här är: Känner du igen dig i att det är upphetsande att vara otrogen mot sin kille, och i så fall på vilket sätt?

Jag själv har varit otrogen. Fler gånger än vad man är beredd att erkänna. Och genom mina diskussioner med folk så började jag du sera på varför jag en gång i tiden varit otrogen.
Jag kom ganska snabbt på att för mig handlade sex inte enbart om kärlek utan som något roligt.
Jag kände stor kärlek till partners jag vart otrogen mot. Jag såg de inte som något jag gjorde fel på den tiden. Jag kände mer att jag separerade kärlek och sex, då jag ansåg att kärlek var så himla mycket mer än sex.
Jag vet att jag aldrig gjorde det för att jag blev upphetsad av att vara otrogen.

Min fråga till männen är: Har du varit otrogen mot din partner, och vad gjorde att du hamnade i en sådan situation?